Vera

Idag är det en vecka sen Elin var riktigt dålig och vi fick till slut åka in till akuten på Sollefteås sjukhus. Det tog dom 2 timmar att ta tempen, ge alvedon, väga och låta henne inhalera ventolin(tror jag det var). När kl var strax efter 21 fick jag veta att hon kunde inte läggas in i Sollefteå för dom hade inte personal på en söndkväll(!!!) utan vi skulle få ta en sjuktaxi till sundsvall för jag fick inte köra bil ensam med henne ifall hon blev sämre. Lyckades övertala dem att ta taxin från K-fors så bilen fick komma hem. En halvtimme innan midnatt var jag inne på akuten i S-vall och där gjorde vi samma procedur som i Sollefteå (fast ingen alvedon denna gång) fast det tog bara 1 timme. Uppe på barnavdelningen gjordes samma procedur en 3:e gång innan dom var nöjd. Lampan släcktes till slut kl 02:10 och sen kom dom in 1 gång/timme. Blev knappt nån sömn då inte.

Måndagen flöt på relativt bra och jag hade starka förhoppningar om att få åka hem men så blev det inte. Först blev jag besviken men sen insåg jag att det var rätt bra att stanna kvar, dessutom hade dom fina älggardiner på rummet samt en ful lånebarnvagn så vi kunde promenera omkring på sjukhuset, så jag klarade mig åtminstone. På tisd morgon/förmiddag blev Elin sämre. Slutade äta, febern steg till 39.5, hostan blev värre och snoret var tjockt. Jag tvingade i henne lite tillägg på eftermiddan och en timme efter det blev hon piggare och jag kunde amma henne igen. Strax före kl 17 fick vi klartecken om att få åka hem, så det blev ytterligare en taxiresa.


Veckan som annars var fullplanerad blev väldigt lugn när jag ställde in allt. Allt förutom en ny klipptid och morfars begravning såklart. Den var verkligen jättefin. Tårarna sprutade och spänningshuvudvärken kom som ett brev på posten. Efter begravningen stannade jag å brorsan kvar för han hade fått uppgift att fota alla blommor och kistan. Det kändes underligt att stå där när allt var över men samtidigt skönt på nått vis. Jag sa till brorsan att morfar tyckte ju inte om att fotas och kunde ibland säga med glimten i ögat: "- vad ska det här va bra för? Har du bett om lov innan du tog ett kort på mig kanske?" vi skrattade åt det en liten stund och några sekunder senare föll en ros ner från kistan. Jag väljer att tro att morfar höll med mig=) Vår släkt har tappat en speciell person som kunde konsten att vara sig själv utan att egentligen bry sig så mycket om vad andra tyckte. Envis, lite ego men framför allt omtänksam och snäll. Det man tappar hittar man förhoppningsvis igen.. så vi ses väl senare moffarn, får jag hoppas.

Jag gick föresten iväg en stund på after work med halva teamet från jobbet, men huvudvärken efter begravningen gjorde att jag bara blev kvar för en öl. Alltid nått.