Vera

Det går inge bra nu. Igår fick hon lufta rumpen en stund mellan blöjbytena. Hon blev jättebusig å klättrade upp i nya syskonvagnen. Efter ett tag kände jag igen hennes ansiktsuttryck. Jo mycket riktigt satt hon i liggdelen å pinkade!! Jag slet upp henne och hon blev nog mest rädd och fortsatte pinka på mattan i hallen medan jag lyckades rädda vagnen. Jag vart skogstokig och skällde på henne. Jättepedagogiskt jag veeeet.. men hon vet så väl vad man gör i nödiga situationer. När jag böjer mig ner och försöker torka mattan stryker hon mig på axeln och säger med rinnande tårar: "ursäkta mig, är det nu vi ska äta glass?"

Vad i hela friden svarar man på det? Vi kramades länge efter det..