Vera

Jag är glad över att ha ett jobb att gå till. Speciellt i såna här tider. Jag är glad över att kunna arbeta endast 40% under den här våren så jag kan va hemma lite med barnen också. Jag gillar också att jag ska jobba 75% från maj. Jag var glad över att få börja jobba igen efter att ha varit hemma i 11 månader. Jag var även glad över att få träffa alla mina härliga arbetskamrater igen.. och ungdomarna. Nu känner jag mig bara otacksam, bortglömd och gnällig.

Nu har jag jobbat några dagar, några riktigt långa pass. Nu känns det inge roligt längre. Jag hoppas att det vänder. Min chef hade nog rätt när han sa:
- "oavsett hur helylle och genomgo ni säger att eran personalgrupp är så kommer det inte vara samma sak den dagen du kommer tillbaka från föräldraledigheten. Dom kommer att glömma dig och inte ringa lika ofta."
Jag skrattade åt honom för jag hade ju verkligen världens bästa arbetskamrater!!! Jag vet inte om jag skrattar längre. Det är synd.

Jag kan inte skylla på några hormoner längre, men det känns inte så roligt när man inte räknas med i utbildningar, olika listor, inte bli tillfrågad vid vikariebrist eller blir överkörd på "uppdrag". Visst.. jag har varit ledig från jobbet och sluppit allt det där jobbiga.. men jag minns inte att jag låg på en sandstrand och latade mig på min "semester"?! Som tur är finns det några som står med öppna armar och ler när jag kommer till jobbet. Tur jag har er!!

Såå.. vad gör man åt saken? Byta jobb, starta upp *****, bita ihop och sluta gnälla eller ta upp det? Jag tror jag kör en mixversion av det hela..