Vera

Så var man på lokal i lördags.. dvs krogen. å aldrig blir man nöjd heller. Förfesten är som bekant roligast. Men lix förbannat ska man betala in sig med dyra pengar ändå på nått ställe man varit med å nöta ner golvet på förr.
När man börjar närma sig 30 strecket inser man snabbt att dom där 18 åringarna är bra barnsliga.. och små. Eller är det jag som är gammal.. å stor?

Sist jag var ut när det var 18 årsgräns kände jag mig som en ur föräldrajouren. Jag kunde hitta en hel drös 18:isar som jag varit fritidsfröken till. Man får ibland stanna upp och räkna ut hur gammal dom är för att snabbt inse att det är bra många år sen jag bestämde hur många skopor glass eller hur många mackor dom fick ta till mellis.

Hur som helst är det inte roligt när det är 18 årsgräns. Vilken skillnad det måste vara när det är från 23 tänkte jag och partajade till det lite igår. Vilken besvikelse!! Jag kände mig som ett lammkött bland 50+:isar. Den ständigt återkommande kommentaren när jag träffade någon gammal bekant var:

"- men titta.. det är ju Nickes/Kjerstins jänta!! Vad stor du har blivit. Hur gammal är du nu? Jasså oj.. redan 28 år å barn har du också. Vart tar tiden vägen?" 

Inte så kul alla ggr att höra. Det var dags för att beställa in en öl och gilla läget. Men på vägen hem insåg jag att det var ju jag som var den där lilla 18 åringen i deras ögon som jag i min tur tyckte var liten när jag var ute.

Självklart fanns det några i min ålder ute åxå.. fast det var en minoritet. Så.. utvärderingsmässigt.. så blir det nog 23 årsgräns i framtiden. Inte för att man går ut så ofta numera.. men ibland sker det mirakel=Þ

Hade en så otäck dröm inatt.. drömde att jag kämpade förtvivlat för att inte P skulle gå och kära ner sig i en tjej på en fest vi var på. Hon var jättefin och rolig. P log konstant i hennes närvaro. Jag gjorde allt vad jag kunde för att dom inte skulle sätta sig bredvid varandra osv. I slutet av drömmen log han i min närvaro. När jag vaknade var det med blandade känlsor. Lättad över att jag "vann" P i drömmen. Men livrädd för att den skulle slå in.

De senaste veckorna har vi ( som alla andra småbarnsföräldrar) varit trött, sur och grining. Inte har det bleve bättre av att P jobbar borta. Hur kul kan det vara att komma hem till någon som ser ut som ett överkört spöke och gnäller som en gammal osmörjd dörr. Men å andra sidan så är väl inte han på bästa humör efter att ha varit trevlig mot kunder och kört 100 mil.

En arbetskompis sa så här (när vi disskuterade ämnet sura småbarnsföräldrar) att "håll hårt i karln din, i din ålder finns det inga singlar kvar som inte har 2-4 barn med någon annan sur och övertrött tjej."
 
Han har så himla rätt!! Att hur tröttsamt det än må vara en del dagar så är det ju ändå de där hemma som betyder något. Lyckan finns inte någon annanstans om du inte jobbar med dig själv först. Inte för att jag tänkt leta.. men vad vet man egentligen om sin partner? Letar han? Man ska nog hålla hårt i den man älskar.. men inte för hårt.

Vi har pratat om att en barnfri hotellnatt behövs.. hoppas den blir av innan jag börjar jobba skift..