Sprechen sie tyska?!
- Sprechen sie deutch?!
- öhh.. nä.. eller ja.. nein menar jag!! Ich heisse Veronica und.. eh..this is..eh..ja mena.. mein kinder.. sie heisse Alva. drei jahre alt.
Farbrorn mitt emot mig verkade förstå trots att jag knappt själv förstog vad jag sa. Alva gömde sig bakom mina ben. För första gången sen jag slutade läsa tyska höstterminen i 8:an ångrar jag mitt beslut att gå över till "Konst & hantverk" inriktningen. Visserligen höjde jag mitt betyg från en tvärkass tysk 2:a till en stark konstnärlig 4:a, men vad kan den konsten hjälpa mig nu?
Vi tar det från början. Telefonen ringde imorse från Göteborg tro jag.. dom sökte visst mig?! Jo på nått underligt vis hade dom luskat reda på att jag var dottern till ägaren av residenset "Tottebo" där några polacker skulle husera i jakt efter lite "snottran" i våra skogar. Min pappa var såklart inte på plats.. han hade ryckt ut på nått panikjobb igårkväll och meddelade vart nycklarna till residenset var ifall dom skulle dyka upp före han. Det gjorde dom kl 3 inatt. Stackarna fick tydligen sova på garagegolvet inatt hos nån bekant.. vilken generös knös. Det var för övrigt den "generösa bekanten" som ringde upp mig lite senare efter första samtalet från göteborg och ville att jag skulle hämta 3 stackare. Jag undra varför inte han kunde göra det men han skulle iväg på ett viktigt dop om 2 timmar. Viktigt dop?! För böveln.. det tar max 20 min att förflytta 3 polacker med packning tvärs över stan.. idiot. Aja.. jag tvinga iaf med honom till Tottebo med den packning som inte fick plats i vår bil. Där fick han!!=) Mohaha!!
En gubbe som säkert var 60 år var hurtig och rolig. Han pratade svensk/tysk/polska så man förstod ju lite iaf. Å andra sidan jobbar jag ju med ungdomar som bara kan somaliska, mongoliska och kurdiska så det här va ju hur lätt som helst!! Värre kan det bli för pappa=Þ
Väl på plats konstatera jag att nattens rejäla regnoväder hade easy peasy letat sig ner till nedersta våningen i Tottebo. Vilket inte är så konstigt då pappa bröte upp ett ruttet innertak på övervåningen.
- äääh, det är ju rena rama hotellet för dom.. när dom sov i mina lokaler för några år sen sov dom direkt på golvet. Dom bor säkert jättefint nu jämfört med där hemma. Dessutom bor dom ju gratis här va, sa den generösa bekanten.
- Tro faan att dom ska bo gratis, sa jag!! (Hoppas pappsen får lite hjälp med takstolarna bara=Þ)
Vilken jäkla inställning föresten.. och vilka fördomar!! Jag kände mig som en människohandlare för en kort stund när jag betraktade deras packning som packades in i Tottebo för en vistelse i ett hus jag inte (för tillfället) vill unna någon.
Den "pimpningen" som jag och pappa försökte oss på för några veckor sen med gardiner, lampor på timer, ihopplockat möblemang, skurade golv, udda porslinm.m kändes plötsligt väldigt vekt. Men man får väl se det så att dom slipper betala för att sova på det där hemska kalla garagegolvet och får sova gratis och mjukt i Tottebo åtminstone.
Vad glad för det du har, det kunde ha vare betydligt värre.
- öhh.. nä.. eller ja.. nein menar jag!! Ich heisse Veronica und.. eh..this is..eh..ja mena.. mein kinder.. sie heisse Alva. drei jahre alt.
Farbrorn mitt emot mig verkade förstå trots att jag knappt själv förstog vad jag sa. Alva gömde sig bakom mina ben. För första gången sen jag slutade läsa tyska höstterminen i 8:an ångrar jag mitt beslut att gå över till "Konst & hantverk" inriktningen. Visserligen höjde jag mitt betyg från en tvärkass tysk 2:a till en stark konstnärlig 4:a, men vad kan den konsten hjälpa mig nu?
Vi tar det från början. Telefonen ringde imorse från Göteborg tro jag.. dom sökte visst mig?! Jo på nått underligt vis hade dom luskat reda på att jag var dottern till ägaren av residenset "Tottebo" där några polacker skulle husera i jakt efter lite "snottran" i våra skogar. Min pappa var såklart inte på plats.. han hade ryckt ut på nått panikjobb igårkväll och meddelade vart nycklarna till residenset var ifall dom skulle dyka upp före han. Det gjorde dom kl 3 inatt. Stackarna fick tydligen sova på garagegolvet inatt hos nån bekant.. vilken generös knös. Det var för övrigt den "generösa bekanten" som ringde upp mig lite senare efter första samtalet från göteborg och ville att jag skulle hämta 3 stackare. Jag undra varför inte han kunde göra det men han skulle iväg på ett viktigt dop om 2 timmar. Viktigt dop?! För böveln.. det tar max 20 min att förflytta 3 polacker med packning tvärs över stan.. idiot. Aja.. jag tvinga iaf med honom till Tottebo med den packning som inte fick plats i vår bil. Där fick han!!=) Mohaha!!
En gubbe som säkert var 60 år var hurtig och rolig. Han pratade svensk/tysk/polska så man förstod ju lite iaf. Å andra sidan jobbar jag ju med ungdomar som bara kan somaliska, mongoliska och kurdiska så det här va ju hur lätt som helst!! Värre kan det bli för pappa=Þ
Väl på plats konstatera jag att nattens rejäla regnoväder hade easy peasy letat sig ner till nedersta våningen i Tottebo. Vilket inte är så konstigt då pappa bröte upp ett ruttet innertak på övervåningen.
- äääh, det är ju rena rama hotellet för dom.. när dom sov i mina lokaler för några år sen sov dom direkt på golvet. Dom bor säkert jättefint nu jämfört med där hemma. Dessutom bor dom ju gratis här va, sa den generösa bekanten.
- Tro faan att dom ska bo gratis, sa jag!! (Hoppas pappsen får lite hjälp med takstolarna bara=Þ)
Vilken jäkla inställning föresten.. och vilka fördomar!! Jag kände mig som en människohandlare för en kort stund när jag betraktade deras packning som packades in i Tottebo för en vistelse i ett hus jag inte (för tillfället) vill unna någon.
Den "pimpningen" som jag och pappa försökte oss på för några veckor sen med gardiner, lampor på timer, ihopplockat möblemang, skurade golv, udda porslinm.m kändes plötsligt väldigt vekt. Men man får väl se det så att dom slipper betala för att sova på det där hemska kalla garagegolvet och får sova gratis och mjukt i Tottebo åtminstone.
Vad glad för det du har, det kunde ha vare betydligt värre.
Kommentarer
Trackback
